elinhelenapihl

Hej...
Sitter här ännu en gång och är förbannad ännu en gång. Var tvungen att gå upp 8 idag för att komma försent till samlingen och efter det åka till Norrköping för att spela match på tom mage. När jag är hungrig så är jag anting jävulisk dyrg eller så är jag hur känslosam som helst. Och idag är jag både och, det brukar inte hända så ofta att jag är det. Men matchen då, jo den gick PISS. Jag spelade som en jävla flodhäst och fick utskällning efter utskällning och till slut så förlorade vi med 58-52 typ. Efter första utskällningen gav jag upp, jag ville inte, jag var den som förstörde och jag pallade bara inte. Jag orkade inte bry mig längre hur vi spelade eller något.. jag ville vara någon annanstans, där jag inte var en jobbig jävel eller förstörde för dom andra.

I mina tankar var jag i Göteborg med F94 och Aylin, Monica och Jessica. Kina resturangen, Norge matchen, Liseberg, Elins munskölj på colorado, 5 felen!!!!, Stickan som filmade allt som hände och Guldet. Vi var ett LAG, den känslan kommer jag nog aldrig känna mer inom någon sport. Dykar'N och Rise'N föddes men dog några månader senare igen. Vi vann, vi förlorade men vi hade alltid modet uppe vad som än hände. Örebroarn som skrek något till mig när jag gick med mina Göteborgs kläder. Men aldrig, aldrig någonsin kommer jag glömma kinaresturangen! Fyfan jag tror jag aldrig känt en sådan lust att spy. Jag äter och äter, jag börjar bli mätt men det är god mat så jag får i mig lite till. Drickan tar slut och ett riskorn fastnar mellan struprören och struplocket. Jag har aldrig känt en sådan äcklig känsla i halsen förut, det där lilla riskornet gjorde mycket. Efter en stunds tystnad så var jag tvungen att säga det:

Jag: Det är någe fel på struprör 1 och struprör 2 och struplocket går inte som det ska *viftar med handen*!!!

Alla vid bordet: HAHAHAHHAHAHHAHHAHHAHAHAH

Jag hade ingen aning om vad jag hade sagt som var så roligt, medans jag satt där helt allvarlig så skrattar Jessica, Julia, Jasse och Matilda sönder. Vad hade jag sagt? Vad var det som var så roligt? Jag har nog aldrig sett Jessica skratta så där mycket, jag tror hon skrattade mest av alla. Jag fortsatte att sitta där med en servette över munnen ifall något skulle hända. Stickan börjar filma (som han alltid gör ;)) och Aylin kommer fram till vårat bord. Jag har glömt bort vad hon ville men det var något om maten tror jag och dom andra vi de andra borden kollade bara konstigt på oss. Dennis kom fram och dokumenterade oss eller mig rättare sagt. Jag ville nästan stoppa ner fingrarna i halsen för de där riskornet förstörde min måltid! Ja riskornet irriterade mig i många timmar efter det hade fastnat, klibbigt kina ris är inte bra att äta för mycket av.. det har jag lärt mig! Och som tur var så gav jag dom andra ett gott skratt också tydligen även fast det inte var så "gott" för mig just då.

Där har ni berättelsen om hur jag fick namnet Rise'N och min lilla "ris"-olycka. Jag vill tillbaka till tiden då det var kul att åka och spela matcher för att man hade alltid ett skönt gäng runt sig. Vi var som en enda stor familj, Monica var mormor, Aylin mamma, Jessica storasyster, Dennis pappa och Stickan morfar och vi som spelade var små slavar typ eller dom springade små barnen från Sörmland. Det var som ett andra hem, man blev glad så fort man kom i närheten av någon av dom.

Den känslan är borta nu, nu är det ett helvete att komma upp till hallen.. familjekänslan är borta! Mitt andra hem har försvinnit bort i evighet, det ända jag har kvar är minnena! Minnena som bara sträcker sig från November 09' till Juni 10', alldeles för få minnen. Jag ångrar att jag inte löd Melinas råd om att börja i 94orna under året då jag hade Linda som tränare. Varför jag inte började med 94orna? Det var enkelt, jag orkade inte vara med på deras konditionsträningar plus så hade jag tron på att Aylin hatade mig. Eftersom jag trodde så var jag inte så jätte förtjust i henne men det försvann när jag märkte att mot henne kunde jag mig själv emot. I början av november 2009 så ville jag inte träna för att Aylin skulle träna och tro det eller ej men jag var lite rädd för henne. Man har ju hört historierna om hur hon blir när hon blir arg och det ville inte jag uppleva. Jag visste att jag skulle vara dryg mot henne om hon var dryg mot mig, så jag behövde passa mig så att jag inte råkade illa ut. Jag ville till och med sluta träna med 94orna i januari för att jag inte gillade Aylin men mamma tvingade mig och jag är jävligt glad att jag lyssnade. För att efter det så blev Aylin snällare och vi märkte nog båda att vi klickade. Sen i mars/april nångång när Matilda och ajg hade klickat så började jag våga att prata med Aylin. Det var typ: "Jag tar dig med lillfingret!", "Kom då!", "Det är fegt att gå på mindre". Ja typ liknande.

Och nångång mellan april och Göteborgsresan, så hade hon kommit på de 5-felen på mig, Matilda och Jasse. Jag var fel nummer 1, Matilda nummer 2 och Jasse nummer 3. Sen kom vi på att Aylin var fel 4 och facebook var det 5e felet, men det vägrade Aylin gå med på. Så nu snart 6 månader senare så har vi inte kommit på de 5e felet än. Jag och Matilda klurar fortfarande på det och ibland kommer vi på det men sen när vi ska säga det så är det poff borta.

Göteborg, bara jag tänker på det så kommer massa minnen fram. Bussresan ner tillexempel när jag låg över Jasse och Matilda för att jag var ensam vid min plats. Den 5 timmar långa resan tåg mycket snabbare än vad jag kunde trott och hur vi lämnade av dom andra lagen vid skolor och vi åkte till hotellet. Jag delade rum med Melina, Emma och Julia, det var mycket gnabb mellan mig och Melina. Och en kväll när jag trodde att hon hatade mig så tog jag min kudde och gick till Matilda och Majas place. Jag hade tänkt att sova där men när jag kom på hur arg Aylin skulle bli om fick reda på det så knallade jag tillbaka efter sängdags. Det värsta var att hon hade rummet mittemot oss så om nån i hennes rum stod vid dörren så skulle jag vara rökt. Jag hade tur den gången kan jag lova er.

Tyvärr så gick dagarna fort och det ända som hände var att vi spelade match, käkade pasta och drack lingondricka, sov, åt frukost, åkte spårvagn och hade allmänt roligt. Jag hade önskat att cupen skulle vara en vecka eller något.. men tack vare att vi var så mycket bättre än alla andra lag i KIF så fick vi stanna kvar till sista dagen och spela B-final mot Norge. Mot samma lag som jag gjorde min livsmatch emot någon dag tidigare.

Men innan final så är det semi, och den spelade vi mot något dansktlag. Alla anser att det här var våran bästa match i hela cupen, ja det kanske det var men jag kommer inte ihåg så mycket av den. Men mot Norge så skulle jag göra en ännu bättre match, men blev det så? Nej! När det var cirla 1.50 kvar och vi leder med 2 3 poäng, så får jag en teknisk foul för att jag hade sparkat på bollen. Det började med att jag slängde mig efter bollen när den låg på golvet och då blåser estländar-domarn fot?!?! Hur kan det bli fot om jag slänger mig med armarna först? Så jag tar upp bollen och sen dunsar ner den i golvet igen. Sen när nr 5 kom fram och skulle ta upp bollen så petade jag lite på bollen med tån och då blåser domarn teknisk. Det första jag gjorde när jag förstod att det var tekniskt, var att dra av mig hårbandet och kolla bort mot bänken för att se vem jag skulle byta med. Ingen stod upp och Aylin hade ansiktet i händer och jag förstod då att hon var förbannad. Jag visste att om vi skulle förlora så skulle alla hata mig och jag skulle få sitta själv i bussen och ingen skulle vilja prata med mig. Sådan tur är att nr 5 eller 8 missade straffkasten och sen kunde vi återfå spelet och vinna. När slut signalen tjöt så kände jag lättnad att jag inte hade gjort så att vi förlorat. Vi såg guldet och vi vann Guldet!

Jag kan väl säga att minnen från Göteborg är starkast med 94a laget den tiden jag var där och ibland vill jag bara drömma mig tillbaka dit. Det blev ett väldig långt inlägg med många olika utdrag från min tid med 94orna och mitt tyckande för Aylin. Jag ska väl säga det som jag ville komma fram till och det är att jag saknar Aylin, Monica, Jessica och alla andra. Jag saknar min andra familj, jag vill att det ska vara som förut så att det var roligt att göra detta, det var roligt att åka på matcher för vi hade varann. Vi stod upp för varann, vi var familjen som varenda lag vill ha. Tillsammans var vi bäst! Ja, jag kan väl inte säga så mycket mer tror jag...

we was family! <3